Berlinian bliss

Ja minsann. Ett års väntan är nu över! Imorgon ska jag skriva det stora hemska antagninsprovet till översättarprogrammet. Igen. Andra gången gillt, eller hur är det nu man brukar säga? Nå hur känns det så här på kvällskvisten, dan före doppare - eller kanske snarare skrivare - dan? Låt oss ta oss en titt in i Carolinas hjärna för att se hur där ser ut.

- Jovars, kvällsformen är bra, jag känner mig allmänt lugn och kanske lite smått exalterad till och med.
- Verkligen? Ingen nervositet?
- Mest positiv nervositet, faktiskt. Sån där som sporrar, du vet.
- Jag förstår, jag förstår. Så hur har du förberett dig nu inför provet? Jag menar, rimligt sett borde du ha suttit uppe dag som natt och studerat, med tanke på att hela din framtid hänger på detta.
- Eeeh, jaaa... Det kan man ju tycka...
- Du verkar tvekande till denna fråga?
- Har du hört den nya Britney Spears låten förresten? Tycker du inte att den låter lite åt det lesbiska hållet? För hon sjunger ju typ om en tjej som hon...
- Alltså nu byter du ju ämne här, ska jag tolka det som att du inte har pluggat?
- Ingen kommentar. Nu måste jag faktiskt fortsätta med mitt här du, om du ursäktar...

Det var alltså rapporten därifrån, något oroväckande får jag säga. Upp till bevis imorgon Carolina, tänk på alla äggen som du har lagt i den här korgen, det vore tråkigt om de låg där förgäves. Vad ska du hitta på annars? Vad har du för alternativ? Inga! Inga alls! Ditt liv är förlorat!

Ok nu gick det lite överstyr här. Återstår att se hur det går imorgon. Om jag är i tillstånd till det ska jag lämna en rapport post-tentamen. Kan inte lova något dock.

Peace out.

Dagens anekdot är lite sorglig. Trodde att det var i princip omöjligt att träffa pà en vuxen människa àr 2009 som inte kan varken skriva eller läsa. Häromdagen pratade jag med en man med libanesiskt och algeriskt ursprung och plötsligt säger han "Ja det har jag ingen aning om, jag kan inte läsa". Jag var helt förstummad. "Vaddà inte läsa? Du ser väl vad det stàr där?" "Nej; jag har aldrig lärt mig". 32 àr gammal och har aldrig lärt sig skriva och läsa! I Paris? Dagens chock. Pà ett sätt kanske det är lite av en lättnad att inte kunna läsa, man har alltid en ursäkt för att komma undan svàra saker, som tentor och utfyllnad av kràngliga blanketter. Fast à andra sidan är det en extremt vag ursäkt, man màste ju ta ansvar för sig själv och sin egen utveckling! Den här mannen màste nu alltid lita pà att alla andra ställer upp för honom i trassliga situationer. Plötsligt är han 6 àr igen sà att säga. Knepigt.
Ibland önskar jag att jag hade ett sànt liv, eller snarare, att jag kunde NÖJA mig med ett sànt simpelt liv. Driva runt och ströjobba som värsta Rasmus pà luffen. Men jag vill ju sà mycket mer, min hjärna fullkomligt skriker efter stimulering och utmaningar. Sà pà fredag (den 24e april) ska hjärnan fà en riktig present, jag ska nämligen skriva antagningsprovet till översättarprogrammet. 5 timmar översättning och spràkanalys utan uppehàll eller hjälpmedel. Phu. Förra àret gick det àt pipsvängen, men detta àret är jag mer beredd. Tror jag. Hoppas jag. Vill jag!!

Sà det var det, nu ska jag àtergà till min godisförsäljning.

Jag älskar att gå ut. Jag älskar att stanna hemma. Jag är lite av en både-och typ. Men fredagar är min dag, då ska det gås ut och görs det inte det, då är man ett förtorkat gammalt fikon. Ikväll ska jag gå ut men jag har inte fått lön än så jag har lite beslutsångest. Fast egentligen är valet ganska enkelt; jag går ut och så äter jag inte förrän lönen kommer. Ja så gör jag.

Ska rapportera när bakfyllan har gått över om det var värt det eller inte.

Jag lever fortfarande! Men bloggen har dött lite på det senaste. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, det gör jag. Jag har ju inte skrivit något. Helt ärligt så har jag inte haft lust, men nu fick jag plötsligt ett sjukt blogg-sug, satt precis och läste Alex Schulmans blogg (jag vet, precis som 95% av Sveriges befolkning, vad originellt av mig) och tänkte: "Gud va kul! Va kul den här mannen har det! Som bloggar! Om roliga saker!" Så det ska jag också göra nu, våren till ära och allt.
Det är verkligen über-vår här i huvudstaden den presidentiella. 20 grader och sol och härliga riviga vårvindar som krullar till frisyren, dessa till trots insisterar jag dock på att ha ballerinaskor och piratbyxor. Ståpäls och rinnande näsa märks INTE av! Eftersom jag jobbar i en butik som inte har några dörrar kan jag även ta tillfället i akt och sola lite på eftermiddagarna när strålarna riktas rakt in (och även smälter all min choklad, det är en aning irriterande). Nackdelen med denna exponering är att alla ser mig. Även de oönskade personerna. Jag är nämligen den enda blondinen i hela området där jag jobbar (Montmartre), eller ibland känns det så iallafall. Som om jag har landat i en liten obskyr by i Västafrika där ingen har sett en blondin någonsin. Oj nu riskerar jag att bli lite politiskt inkorrekt här, ska tilläggas att jag inte menar något illa, jag vill bara uttrycka min förundran över mina medmänniskors fascinering och fixering av hårfärg. Som om jag hade en skylt där det stod "Available for chats and open to anything, even grabbing is welcomed".
Så när jag står där och sköter mina egna affärer utan att störa någon så är det alltid en som ska komma fram och vara "trevlig", vilket egentligen betyder att de vill kontrollera hur pass lätt-manipulerad jag är. Och det är jag lite tyvärr, men det är väl vi alla lite till mans? Eller? Nähä, ok, bara jag då.
Hursomhelst. Idag kom det fram en man och frågade om jag ville låna lite av hans färg (den på huden) och sen att jag då skulle se ut som Michelle Obama och hur lustigt det hade varit om vi hade gift oss för då kanske folk hade misstagit oss för the Obamas och ville jag kanske följa med till Elfenbenskusten där fisken alltid är färsk och stränderna vita som, just det, elfenben? Jag kämpade länge och väl för att stå emot detta extremt lockande erbjudande, men till sist kom jag på den lysande idén om att "nej det skulle nog inte min pojkvän uppskatta". Alltid lika effektivt. Reaktionen blir alltid densamma; "Men nej, jag menade inte såååå, jag vill bara lära känna dig som vän för du verkar vara en sån fantastisk människa och intressant persooooon och jag är bara ute efter ditt intelleeeeekt och absolut inte något annat!" Fruktansvärt roande får jag lov att säga.
Ja det var dagens anekdot. Kanske var mer kul om man var där och såg det, vem vet. Imorgon är jag ledig och ska dammsuga. För det knastrar under fötterna. Då vet man att det är dags.