Berlinian bliss

Dagens anekdot är lite sorglig. Trodde att det var i princip omöjligt att träffa pà en vuxen människa àr 2009 som inte kan varken skriva eller läsa. Häromdagen pratade jag med en man med libanesiskt och algeriskt ursprung och plötsligt säger han "Ja det har jag ingen aning om, jag kan inte läsa". Jag var helt förstummad. "Vaddà inte läsa? Du ser väl vad det stàr där?" "Nej; jag har aldrig lärt mig". 32 àr gammal och har aldrig lärt sig skriva och läsa! I Paris? Dagens chock. Pà ett sätt kanske det är lite av en lättnad att inte kunna läsa, man har alltid en ursäkt för att komma undan svàra saker, som tentor och utfyllnad av kràngliga blanketter. Fast à andra sidan är det en extremt vag ursäkt, man màste ju ta ansvar för sig själv och sin egen utveckling! Den här mannen màste nu alltid lita pà att alla andra ställer upp för honom i trassliga situationer. Plötsligt är han 6 àr igen sà att säga. Knepigt.
Ibland önskar jag att jag hade ett sànt liv, eller snarare, att jag kunde NÖJA mig med ett sànt simpelt liv. Driva runt och ströjobba som värsta Rasmus pà luffen. Men jag vill ju sà mycket mer, min hjärna fullkomligt skriker efter stimulering och utmaningar. Sà pà fredag (den 24e april) ska hjärnan fà en riktig present, jag ska nämligen skriva antagningsprovet till översättarprogrammet. 5 timmar översättning och spràkanalys utan uppehàll eller hjälpmedel. Phu. Förra àret gick det àt pipsvängen, men detta àret är jag mer beredd. Tror jag. Hoppas jag. Vill jag!!

Sà det var det, nu ska jag àtergà till min godisförsäljning.