Nej jag har inte dött.
Jag lever fortfarande! Men bloggen har dött lite på det senaste. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, det gör jag. Jag har ju inte skrivit något. Helt ärligt så har jag inte haft lust, men nu fick jag plötsligt ett sjukt blogg-sug, satt precis och läste Alex Schulmans blogg (jag vet, precis som 95% av Sveriges befolkning, vad originellt av mig) och tänkte: "Gud va kul! Va kul den här mannen har det! Som bloggar! Om roliga saker!" Så det ska jag också göra nu, våren till ära och allt.
Det är verkligen über-vår här i huvudstaden den presidentiella. 20 grader och sol och härliga riviga vårvindar som krullar till frisyren, dessa till trots insisterar jag dock på att ha ballerinaskor och piratbyxor. Ståpäls och rinnande näsa märks INTE av! Eftersom jag jobbar i en butik som inte har några dörrar kan jag även ta tillfället i akt och sola lite på eftermiddagarna när strålarna riktas rakt in (och även smälter all min choklad, det är en aning irriterande). Nackdelen med denna exponering är att alla ser mig. Även de oönskade personerna. Jag är nämligen den enda blondinen i hela området där jag jobbar (Montmartre), eller ibland känns det så iallafall. Som om jag har landat i en liten obskyr by i Västafrika där ingen har sett en blondin någonsin. Oj nu riskerar jag att bli lite politiskt inkorrekt här, ska tilläggas att jag inte menar något illa, jag vill bara uttrycka min förundran över mina medmänniskors fascinering och fixering av hårfärg. Som om jag hade en skylt där det stod "Available for chats and open to anything, even grabbing is welcomed".
Så när jag står där och sköter mina egna affärer utan att störa någon så är det alltid en som ska komma fram och vara "trevlig", vilket egentligen betyder att de vill kontrollera hur pass lätt-manipulerad jag är. Och det är jag lite tyvärr, men det är väl vi alla lite till mans? Eller? Nähä, ok, bara jag då.
Hursomhelst. Idag kom det fram en man och frågade om jag ville låna lite av hans färg (den på huden) och sen att jag då skulle se ut som Michelle Obama och hur lustigt det hade varit om vi hade gift oss för då kanske folk hade misstagit oss för the Obamas och ville jag kanske följa med till Elfenbenskusten där fisken alltid är färsk och stränderna vita som, just det, elfenben? Jag kämpade länge och väl för att stå emot detta extremt lockande erbjudande, men till sist kom jag på den lysande idén om att "nej det skulle nog inte min pojkvän uppskatta". Alltid lika effektivt. Reaktionen blir alltid densamma; "Men nej, jag menade inte såååå, jag vill bara lära känna dig som vän för du verkar vara en sån fantastisk människa och intressant persooooon och jag är bara ute efter ditt intelleeeeekt och absolut inte något annat!" Fruktansvärt roande får jag lov att säga.
Ja det var dagens anekdot. Kanske var mer kul om man var där och såg det, vem vet. Imorgon är jag ledig och ska dammsuga. För det knastrar under fötterna. Då vet man att det är dags.
Det är verkligen über-vår här i huvudstaden den presidentiella. 20 grader och sol och härliga riviga vårvindar som krullar till frisyren, dessa till trots insisterar jag dock på att ha ballerinaskor och piratbyxor. Ståpäls och rinnande näsa märks INTE av! Eftersom jag jobbar i en butik som inte har några dörrar kan jag även ta tillfället i akt och sola lite på eftermiddagarna när strålarna riktas rakt in (och även smälter all min choklad, det är en aning irriterande). Nackdelen med denna exponering är att alla ser mig. Även de oönskade personerna. Jag är nämligen den enda blondinen i hela området där jag jobbar (Montmartre), eller ibland känns det så iallafall. Som om jag har landat i en liten obskyr by i Västafrika där ingen har sett en blondin någonsin. Oj nu riskerar jag att bli lite politiskt inkorrekt här, ska tilläggas att jag inte menar något illa, jag vill bara uttrycka min förundran över mina medmänniskors fascinering och fixering av hårfärg. Som om jag hade en skylt där det stod "Available for chats and open to anything, even grabbing is welcomed".
Så när jag står där och sköter mina egna affärer utan att störa någon så är det alltid en som ska komma fram och vara "trevlig", vilket egentligen betyder att de vill kontrollera hur pass lätt-manipulerad jag är. Och det är jag lite tyvärr, men det är väl vi alla lite till mans? Eller? Nähä, ok, bara jag då.
Hursomhelst. Idag kom det fram en man och frågade om jag ville låna lite av hans färg (den på huden) och sen att jag då skulle se ut som Michelle Obama och hur lustigt det hade varit om vi hade gift oss för då kanske folk hade misstagit oss för the Obamas och ville jag kanske följa med till Elfenbenskusten där fisken alltid är färsk och stränderna vita som, just det, elfenben? Jag kämpade länge och väl för att stå emot detta extremt lockande erbjudande, men till sist kom jag på den lysande idén om att "nej det skulle nog inte min pojkvän uppskatta". Alltid lika effektivt. Reaktionen blir alltid densamma; "Men nej, jag menade inte såååå, jag vill bara lära känna dig som vän för du verkar vara en sån fantastisk människa och intressant persooooon och jag är bara ute efter ditt intelleeeeekt och absolut inte något annat!" Fruktansvärt roande får jag lov att säga.
Ja det var dagens anekdot. Kanske var mer kul om man var där och såg det, vem vet. Imorgon är jag ledig och ska dammsuga. För det knastrar under fötterna. Då vet man att det är dags.
Kommentarer
Trackback
