Obligatoriskt turistkort
Amanda tog det här kortet på mig. Om man hade vinklat kameran åt andra hållet så hade man sett mitt jobb. Hemma hos mig
"Non Madame, c'est pas possible"
Hur många gånger har jag inte hört den frasen här, det upphör aldrig att förvåna mig. Det handlar såklart om den franska administrativa obefintligheten, som är enhetlig på alla plan. Det är något som är beundransvärt hos fransmännen iallafall, de är konsekventa! Och fullt medvetna om att deras system suger rent ut sagt. Ändå är allt som har med pappersarbete eller registrering att göra, kort och gott allt tråkigt men nödvändigt, extremt invecklat här. Det tar lång tid, är ineffektivt men framför allt häpnadsväckande föråldrat. Exemplen är många men jag ska främst ta upp ett som jag irriterar mig nästan dagligen på, nämligen det franska bankväsendet.
Jag är LCLkund, var inget medvetet val utan snarare ren och skär lathet - bodde granne med kontoret. I Paris finns det banker i princip överallt, där jag bor till exempel finns det fyra LCLkontor inom 10 minuters gångväg. Låter ju skitbra hittills, var ligger då problemet? Jo, jag kan nämligen inte utföra några bankärenden, såsom överföringar eller utlandsbetalningar, på något annat kontor än det där jag öppnade kontot. Alltså ute i Louveciennes, en liten by ca 30 minuters tågfärd västerut. Suck. För jag försökte såklart att lirka lite med de anställda på kontoret tvärs över gatan här hemma men se det gick inte, "non non non Madame". Så varje gång jag ska betala min hyra eller föra över pengar till Sverige så är det bara att vackert sätta sig på tåget i en timma.
Men varför inte bara byta kontor då, vips så är problemet ur världen? Eller hur, det tycker man ju, men eftersom det är Frankrike, landet med "c'est pas possible" som motto, så görs det inte heller endast genom en dubbelklickning, åh nej. Först måste man komma med ett intyg i form av en räkning så att man kan styrka att man verkligen bor på den adressen man har angivit, för det är ju sådana saker man vanligtvis ljuger om... Dessvärre, om man som jag inte får räkningar adresserade till sig själv, måste hyresvärden skicka ett brev där denne skriver att han intygar på hedersord att man logerar på den givna adressen. Sen gäller det att det ramlar in en räkning också, och i mitt fall är det lättare sagt än gjort för min hyresvärd betalar allt på autogiro, så tydligen kommer det ungefär en räkning per år. Avslappnat. Så nu sitter jag här och gnisslar tänder över detta, som kan tyckas vara vinnaren av dagens fetaste ilandsproblem.
De franska bankerna lider även av ett gravt förseningssyndrom. Alla inköp jag gör med kortet dras efter c.a 3 dagar, ibland kan det till och med ta upp till en vecka. För att inte tala om det som jag gör på helgen, gärna sent på natten, då är systemet helt urflippat och verkar satt på total sleep mode. Internetbanken funkar i princip inte heller, det tjänar ingenting till att kolla sitt saldo för all aktivitet på kontot registreras inte per automatik. Helt otroligt. Stenåldersbanker! Gaah!!
Såja nu känns det genast bättre. Jag återkommer nog till det administrativa fler gånger, det går ju liksom inte att komma ifrån här. Men det här är ingen klagoblogg, det jag återger här kan vara antingen sprunget ur min rena frustration (som denna gången) eller så är det en hyllning till den vackra staden som jag är totalt och upp över öronen helt förälskad i. Kanske inte särskilt originellt, jag är ju definitivt inte ensam i den kategorin, men skäms inte för det heller. Sarkozy sa att Frankrike antingen älskar eller lämnar man, och jag är här för att stanna. Iallafall ett litet tag till.
Jag är LCLkund, var inget medvetet val utan snarare ren och skär lathet - bodde granne med kontoret. I Paris finns det banker i princip överallt, där jag bor till exempel finns det fyra LCLkontor inom 10 minuters gångväg. Låter ju skitbra hittills, var ligger då problemet? Jo, jag kan nämligen inte utföra några bankärenden, såsom överföringar eller utlandsbetalningar, på något annat kontor än det där jag öppnade kontot. Alltså ute i Louveciennes, en liten by ca 30 minuters tågfärd västerut. Suck. För jag försökte såklart att lirka lite med de anställda på kontoret tvärs över gatan här hemma men se det gick inte, "non non non Madame". Så varje gång jag ska betala min hyra eller föra över pengar till Sverige så är det bara att vackert sätta sig på tåget i en timma.
Men varför inte bara byta kontor då, vips så är problemet ur världen? Eller hur, det tycker man ju, men eftersom det är Frankrike, landet med "c'est pas possible" som motto, så görs det inte heller endast genom en dubbelklickning, åh nej. Först måste man komma med ett intyg i form av en räkning så att man kan styrka att man verkligen bor på den adressen man har angivit, för det är ju sådana saker man vanligtvis ljuger om... Dessvärre, om man som jag inte får räkningar adresserade till sig själv, måste hyresvärden skicka ett brev där denne skriver att han intygar på hedersord att man logerar på den givna adressen. Sen gäller det att det ramlar in en räkning också, och i mitt fall är det lättare sagt än gjort för min hyresvärd betalar allt på autogiro, så tydligen kommer det ungefär en räkning per år. Avslappnat. Så nu sitter jag här och gnisslar tänder över detta, som kan tyckas vara vinnaren av dagens fetaste ilandsproblem.
De franska bankerna lider även av ett gravt förseningssyndrom. Alla inköp jag gör med kortet dras efter c.a 3 dagar, ibland kan det till och med ta upp till en vecka. För att inte tala om det som jag gör på helgen, gärna sent på natten, då är systemet helt urflippat och verkar satt på total sleep mode. Internetbanken funkar i princip inte heller, det tjänar ingenting till att kolla sitt saldo för all aktivitet på kontot registreras inte per automatik. Helt otroligt. Stenåldersbanker! Gaah!!
Såja nu känns det genast bättre. Jag återkommer nog till det administrativa fler gånger, det går ju liksom inte att komma ifrån här. Men det här är ingen klagoblogg, det jag återger här kan vara antingen sprunget ur min rena frustration (som denna gången) eller så är det en hyllning till den vackra staden som jag är totalt och upp över öronen helt förälskad i. Kanske inte särskilt originellt, jag är ju definitivt inte ensam i den kategorin, men skäms inte för det heller. Sarkozy sa att Frankrike antingen älskar eller lämnar man, och jag är här för att stanna. Iallafall ett litet tag till.
